Många gitarrister lider av stämnojja. De upplever att gitarren aldrig stämmer riktigt, att den stämmer i vissa tonarter men låter helt surt i andra, det är dessutom helt omöjligt att få fler än ett öppet ackord att låta rent. Är det då något fel på dessa gitarrister? Nix, det är bara en fråga om ett missförstånd angående vad gitarren är för slags instrument, och troligen fel teknik när det gäller att stämma gitarren (detta gäller under förutsättning att gitarren är korrekt justerad, exempelvis kan magneterna i mikarna ställa till det och dra i strängarna om mikarna är för nära dem. Med strängarna nedtryckta på sista bandet bör det vara cirka 2-3 mm glapp mellan polerna och strängarna)

Perfekt stämning?

Det är nämligen som så att gitarrer inte stämmer helt "perfekt" eller helt rent. Hela konstruktionen bygger på att gitarren är ett "tempererat" instrument. De allra flesta som lider av "stämnojja" försöker troligen att stämma sina gitarrer till rena (perfekta) intervaller, det är dömt att misslyckas. Med helt renstämda instrument går det bara att få acceptabla harmonier i polyfonisk musik om man håller sig till diatoniska intervaller, enkla ackord och vissa tonarter. Övriga ackord, tonarter och intervaller låter helt enkelt för j-ligt. Perfekt stämning är med andra ord helt värdelöst i modern musik (med modern menar vi allt som har hänt de senaste 400 åren)

Tempererad skala

Den tempererade skalan uppfanns för omkring 500 år sedan för att få bukt med just detta problem. Temperering innebär helt enkelt en utjämning av intervallerna i den renstämda skalan så att alla halvtoner blir likvärdiga, på så sätt får man en hyfsad kompromiss som gör att man kan spela i alla tonarter med ett någorlunda likvärdigt resultat. I teorin betyder det att varje tonart är aningen "ostämd".

Vältempererat

I praktiken blev inte den tempererade skalan hela lösningen på problemet, vissa intervall och ackord lät fortfarande dissonanta, därför uppfanns den "vältempererade skalan" någon under 1600-talet, de sämsta dissonanserna blev därmed eliminerade. Den vältempererade skalan används när man stämmer pianon eftersom pianot har en sträng för varje enskild ton. En vältemperad flygel är mumma för öronen.

Jämntempererat

Tyvärr har inte gitarrister samma tur som pianister, eftersom gitarren har sex strängar och fasta band är den låst vid jämntempererad stämning. Där har vi hela problemet. Utan att bli teoretisk så är innebörden i korthet att de enda rena intervall som kan åstadkommas med hjälp av gitarrens band är unisona toner och oktaver. De flesta flageoletter är däremot rena intervall, men de stämmer ju då inte med gitarrens band och är därför inga bra referenser vid stämning (undantaget 12: bands oktavflageolett och 5:e bands dubbeloktavflageolett).

Stämma gitarren

Slutsatsen blir alltså: för att kunna stämma gitarren korrekt (märk väl, inte perfekt) måste man använda sig av unisona toner och oktaver. Den gamla, och alltför vanliga, tekniken att spela flageoletter på 5:e och 7:e band, eller att renstämma ett ensamt ackord, är alltså totalt värdelöst. Det är fullkomligt omöjligt att få en gitarr korrekt stämd med dessa metoder.

Det man istället bör satsa på är en stämapparat, alla stämapparater är jämntempererade. Att jämföra femte bandets ton med en lös sträng (4:e bandet på G-strängen) är helt okej eftersom man där jämför unisona toner. Problemet är bara att minsta snedstämning lätt fortplantar sig till resterande strängar. Bättre är då att jämföra alla strängar till en referenston. Gör så här:

Stäm gitarren efter stämapparat. Kolla sedan lösa tuna E-strängen en gång till. Stäm sedan övriga strängar efter den lösa E-strängen; H-strängens 5:e band, G-strängens 9:e band, D-strängens 14:e band, A-strängens 7:e band, och lös tjock E-sträng.

En annan lämplig metod:

1. Stäm E-ettan (tunnaste) efter referens (stämapparat)

2. jämför 5:e bands flageolett på E-sexan med lös E-ett

3. jämför 12:e bands flageolett på E-sexan med 7:e band på A-strängen

4. jämför 12:e bands flageolett på A-strängen med 7:e bandet på D-strängen

5. jämför 12:e bands flageolett på B-strängen med 7:e bandet på E-ettan, justera B-strängen

6. jämför 12:e bands flageolett på G-strängen med 8:e bandet på H-strängen

7. kolla att 12:e bands flageolett på D-strängen klingar unisont med 7:e bandet på G-strängen

 

Förhoppningsvis har stämnojjan blivit något lindrigare nu. Om inte finns det nog ingen annan lösning än att köpa en Buzz Feiten intonerad gitarr eller låta en licensierad fackman bygga om gitarren enligt Buzz Feitens intoneringssystem. Läs vidare...

Buzz Feiten intonering

Omkring 1992, efter att ha arbetat i över tjugofem år som professionell musiker, tröttnade till sist Buzz Feiten på gitarrens tillkortakommanden när det gäller stämning och intonering, och gjorde något åt saken. Det finns nog ingen gitarrist som inte någon gång retat sig på att hur noga man än intonerat och stämt instrumentet så låter ackord- och intervallspel surt i vissa lägen och tonarter. Speciellt illa är att på nästan alla gitarrer tenderar tonerna på de första banden att låta lite för höga jämfört med de öppna strängarna. Varför är det nu på detta viset?

Jo, den traditionella intoneringstekniken tar hänsyn till det faktum att när strängen utsätts för fingertryck så ökar dess spänning och tonhöjd, detta kompenseras för vid stallet där man kan förlänga den teoretiska mensurlängden. Så långt allt väl, men det finns ett annat fenomen, eller rättare sagt en teori (som inte är fullt ut accepterad) som kallas för "end tensions" eller ändeffekter som inte tagits med i beräkningen vid traditionellt gitarrbyggande. Utan att gå in för mycket på detaljer fungerar det som så här; den teoretiska stränglängden, som används för att räkna ut bandens placering, stämmer i praktiken inte överens med den effektiva stränglängden eftersom strängen inte tillåts att vibrera helt fritt intill ändpunkterna (stall och sadel). Vad som alltså sker i praktiken är att när strängen trycks ner på första bandet förkortas den lite för mycket, och tonen blir lite för hög. Det är inget matematiskt fel på Pytagoras "rule of 18"-metod som alla gitarrbyggare utgår ifrån (mensuren delat med 17,817 ger avståndet mellan sadel och första bandstav; mensur minus första band delat med 17,817 ger andra band etc.) men, som Buzz Feiten själv uttryckte saken på en clinic i Göteborg , "Pytagoras hade antagligen ingen greppbräda att ta hänsyn till". Feiten räknade ut följande: genom att förkorta avståndet mellan övre sadeln och första bandet minskas tonhöjdsökningen när strängen trycks ner på de första banden. Hörde jag Eureka? Formeln för detta är såklart hemligstämplad men det handlar om så lite som cirka två millimeters förflyttning av sadeln.

Okej, genom att flytta sadeln åstadkom Feiten renare ackord vid de första två, tre banden, men längre upp på halsen låter det fortfarande surt ibland. Varför? Jo, för enligt den traditionella intoneringsmetoden justeras varje sträng endast i relation till sig själv. Men för att ackord ska låta bra måste den enskilda strängen stämma ihop med övriga strängar. För att lösa detta började Feiten noggrant studera det vältempererade system som man använder till pianot (och har gjort sedan 1600-talet) och räknade därefter ut ett antal formler (Tempered Tuning Tables) för att optimera gitarrens intonation. Feitensystemet följer samma "stretch-tuning" princip som vid pianostämning; att stämma upp oktaverna en aning ju längre man kommer från ettstrukna C och stämma ned en aning ju längre nedåt man kommer, men Feiten utgår från lös första sträng på gitarren istället (E-ettan).

Sammanfattningsvis: När sadeln har flyttats till rätt plats intoneras gitarren enligt Feitens "Tempered Tuning Tables" - mycket noggrant uträknade siffror ("offsets") för de små förändringar som ska ske med de teoretiskt korrekta intervallerna. Feitens "offsets" medför en sträckning av oktaverna, och modifierar intervallerna mellan strängparen. Skillnaderna är mycket små, subtila tonhöjdsförändringar, eller som Feiten uttryckte det, "jag lånar tonhöjd från en sträng och ger till en annan för att de ska stämma bättre ihop." Intonationen blir inte "perfekt" utan behaglig (en känd gitarrbyggare menar att en normal gitarr stämmer rent till 80 procent, och en Feiten modifierad till 95 procent). Slutresultatet är en gitarr som stämmer bättre inbördes och, enligt örat, i alla tonarter.

Ganska logiskt va? Konstigt nog är det ingen som studerat det här ur ett vetenskapligt perspektiv tidigare.

Feitens Tempered Tuning Tables finns inprogrammerade i en licenstillverkad stämapparat från Korg (DT-7). Gitarrerna går också att stämma efter E-toner med lös E-etta som referens. Tillverkare som använder Buzz Feiten metoden är Washburn, Tom Anderson Guitarworks och Pensa Suhr. Paul Guy är licensierad "retrofitter" i Sverige och modifierar vanliga gitarrer efter Buzz Feitens specifikationer.

 

Det har även börjat dyka upp en del gitarrmodeller med modifierade bandstavar för att motverka gitarrens tillkortakommanden när det gäller intonationen, men än så länge har jag ingen övrig information eller erfarenhet rörande detta.